Det är en sak jag inte förstår. Hur kan jag må så jävla dåligt när jag egentligen har allt. Jag har mina underbart fina vänner och min älskade familj. Så vart fan kommer den här olyckliga känslan ifrån? 

Mina dagar består av ständig oro, undran och att försöka finna svar på mina frågor. Men de här frågornas svar som jag söker kommer aldrig att existera, just för att det inte finns ens enda förklaring till varför allt har blivit som det blivit. 

Pallar inte tänka, men ni ska veta att Hanna och Frida, ni är som mina systrar. Och min fina mamma, pappa och syster, utan er skulle jag inte stå här idag. Glöm aldrig bort att jag älskar er.